“The truth- that love is the ultimate and the highest goal to which man can aspire” – V. Frankl
Efter den svenska texten följer en översättning på italienska.
Dopo il testo in svedese segue una traduzione in italiano.
Jag lärde känna Alberto Modonesi för över 30 år sedan, efter mitt giftemål med Giuliana. Mitt nya liv i Italien medförde stora förändringar och nya, kulturella och mänskliga upplevelser som under åren har berikat mitt liv. Alberto var en ständig källa till inspiration och glädje.
Mitt första möte med Giulianas äldre bror var en stark, emotionell upplevelse. Som ny familjemedlem, musiker och konstnär från det nordiska Sverige, skulle jag äntligen få lära känna Alberto, katolsk präst och afrikamissionär. Giuliana hade berättat mycket om sin älskade bror, hans mångåriga, dramatiska liv i Afrika och min nyfikenhet var stor.
Den man jag mötte hade en enorm karisma, han strålade av livsglädje och inneboende frid. Jag uppmärksammade omedelbart hans utstrålning av människokärlek till allt och alla, utan någon som helst begränsning. Hans stillsamma, tystlåtna jag utstrålade en stark, inneboende kraft.
Syskonen Rosalba, Alberto och Giuliana Modonesi
Jag såg fram mot våra möten under hans korta besök i Italien. Så ofta han kunde hälsade han på hos oss i Turano. Han älskade tystnaden, promenaderna i de grönskande skogarna på bergssluttningarna, utsikten över den turkosfärgade sjön, liksom även fotbollsmatcherna på TV. Inter var hans favoritlag. Hans humor var lättsam och befriande och hans ögon lyste av intresse för allt och alla.
När han berättade om den svåra situationen i Sudan, om vad det grymma kriget medförde för dessa oskyldiga människor, de som bara önskade få leva ett normalt liv i fred, då dog leendet i hans milda ögon. Dessa människors vardagsliv var nog så svårt utan detta dramatiska, omänskliga krig.
Oavsett det oerhörda lidande han dagligen tvingades leva med sedan han första gången satte sin fot på den Sudanska marken, fanns det inte ett ögonblick han skulle vilja ha ogjort. Detta var hans liv och detta var hans uppgift i livet. En europeisk”afrikan” med afrikanerna. Där, hos dem var hans hem!
Alberto beslutade redan i tonåren att bli missionär och präst. Hans stora mål i livet var att hjälpa andra, framförallt de fattiga och utsatta i Afrika. Han valde att tillhöra den katolska missionsgruppen Comboniani, som verkar i stora delar av Afrika, liksom hans bror Renato i Latinamerika och började sin mission i det krigsdrabbade Sudan 1970. Då var han redan kunnig i det arabiska språket och islamologi, vilket han studerat i Libanon, som var nödvändigt i Sudan. Han var så familjär med det arabiska språket att han antogs vara en infödd arab.
Alberto blev kvar i detta krigsdrabbade land fram till 1995. Därefter blev han förflyttad till Cairo för att ansvara för DAR Comboni institutet för dialog med Islam och där fortsatte han också sin mission med att hjälpa de tusentals hemlösa flyktingar som tvingats fly från södra Sudan till Egyptien.
Var tredje år återvände han till familjen i Italien för att hämta nya krafter och genomgå de obligatoriska läkarundersökningarna. Han led sedan flera år av effekterna efter en svår malaria. Vid sitt senaste besök, i början av 2017, fick han beskedet om en svårartad tumör och utgången var given. Under den svåraste tiden av sjukdomen berättade han att nu först förstod han verkligen det lidande miljontals människor dagligen tvingas uppleva och att det förde honom ännu närmare detta folk som han älskade så högt.
Han dog i februari 2018 med sin kära familj samlad omkring sig, så som den var samlad när han prästvigdes, 50 år tidigare.
Vid begravningen deltog, förutom familjen, släktingar och en stor skara vänner, ett femtiotal präster och missionärer från olika delar av världen, ditresta för att hedra denne missionär och medmänniska som givit sitt liv åt en stark, personlig övertygelse: att hjälpa dem som allra mest behövde hans hjälp!
“No matter what sort of difficulties, how painful experience is, if we lose our hope, that’s our real disaster.” ― Dalai Lama
Traduzione in italiano:
Ho imparato a conoscere Alberto Modonesi più di 30 anni fa, dopo il mio matrimonio con Giuliana. La mia vita in Italia ha comportato grandi cambiamenti nonché nuove esperienze umane e culturali che negli anni hanno arricchito la mia vita. Alberto è stato una continua sorgente di ispirazione e gioia.
Il mio primo incontro con il fratello di Giuliana e stato un impatto forte ed emozionante. Come nuovo membro della famiglia, musicista e pittore dalla nordica Svezia, avevo occasione finalmente di conoscere Alberto, prete cattolico e missionario in Africa. Giuliana mi aveva parlato molto del suo amato fratello, della sua lunga e drammatica vita in Africa e pertanto la mia curiosità era grande.
L’uomo che incontrai aveva un enorme carisma, irradiava gioia di vivere e pace interiore. Ho percepito immediatamente il suo amore pervasivo per l’uomo, per tutto e per tutti, senza alcun tipo di barriera.
Non vedevo l’ora di incontrarlo durante le sue brevi visite in Italia. Non mancava quasi mai di venirci a salutare al lago del Turano.
Amava il silenzio, passeggiare tra i verdi boschi delle pedici montuose, ammirare il colore turchese del lago e guardare le partite di football alla TV. Era tifoso dell’Inter. Il suo modo di essere era leggero e libero e i suoi occhi luccicavano di interesse per tutto e per tutti.
Quando ci parlava della difficile situazione in Sudan, di come la guerra crudele colpisse la popolazione innocente che desiderava solamente vivere in pace, allora il sorriso si spegneva nei suoi teneri occhi. La vita quotidiana di quella gente era già abbastanza dura senza quella guerra mostruosa.
Nonostante l’incredibile sofferenza ha voluto condividere la loro vita fin dalla prima volta che mise piede in Sudan. Non c’è stato momento che l’abbia abbandonata. Era la sua vita e questo era il suo compito. Un europeo africano con gli africani. Là con loro era la sua casa!
Alberto decise già da ragazzo di diventare sacerdote missionario. Il suo grande scopo nella vita era aiutare gli altri, soprattutto i piu poveri e vulnerabili in Africa. Scelse di far parte del gruppo dei Missionari Comboniani, impegnati in gran parte dell’ Africa, come il fratello Renato e in America Latina e cominciò il suo servizio nella martoriata terra del Sud Sudan nel 1970. Era già esperto in lingua Araba e Islamologia, studiata in Libano, elementi indispensabili in Sudan. Era così familiare con la lingua araba da venir scambiato come un indigeno.
Ogni tre anni tornava in Italia per recuperare un po’ di energia e sottoporsi ai controlli medici obbligatori. Soffriva da lungo tempo degli effetti di una brutta malaria. Durante la sua ultima visita, agli inizi del 2017, ebbe conferma di un terribile tumore. Nel periodo più difficile della sua malattia diceva di capire solo in quel momento di dolore, la reale sofferenza di milioni di persone che cercavano di sopravvivere e questo lo faceva sentire ancora più vicino al suo amato popolo.
Alberto rimase in Sudan fino al 1995 quando si trasferì al Cairo per coordinare le attività del DAR Comboni, Istituto per il dialogo con l’Islam. Anche al Cairo continuò la sua missione di aiuto alle migliaia di rifugiati Sudanesi costretti a fuggire in Egitto.
Morì nel febbraio 2018 attorniato dalla sua cara famiglia che lo aveva accompagnato anche nel giorno della sua ordinazione di sacerdote 50 anni prima. Al suo funerale hanno partecipato, oltre ai suoi cari e parenti, una enorme schiera di amici, più di 50 sacerdoti e missionari da tutto il mondo per rendere omaggio e onorare il Missionario e l’Uomo che ha dato la sua vita con totale convinzione personale: aiutare coloro che più avevano bisogno del suo aiuto.
