“Plant seeds of happiness, hope, success, and love; it will all come back to you in abundance. This is the law of nature.” – Steve Maraboli
Då och då, periodvis ganska ofta, hör någon arrangör av sig med en inbjudan. Senast var det Slow food i Sabina. Och då vet vi direkt att det handlar om mat.
De lokala, italiensk jordbruksföreningarna är mycket aktiva och organiserar små och stora gastronomiska festivaler runt om i Italien året om. Denna gång, en söndag i november, var det i samarbete med rörelsen Slow Food på slottet Savelli i den sabinska staden Palombara.
Italienarna älskar dessa traditionella festivaler, även om de alltid är sig lika, år ut och år in. Men folk strömmar till i mängder, även långväga ifrån. Trångt, stökigt och intensivt i lokalerna medan solen gassar utanför. Men nalkas det mat och dryck så kommer man mangrant, oavsett väder!
Mat, med tillhörande biprodukter, är det absolut viktigaste ämnet i en italienares tillvaro, vid sidan om fotboll. Här lever man för att äta och välfyllda magar vilar pompöst ovanpå männens byxlinningar medan kvinnorna ser till att klä sig rymligt och elastiskt så formerna inte blir alltför påtagliga.
Barnen hade sin egen avdelning där de bl.a fick prova på att göra pasta. De följer noggrant i de äldres fotspår och därför ska det läras i tid.
Som vanligt var det speciellt två produkter som var speciellt attraktiva: vinerna och den jungfrulika olivoljan. De olika diskarna var belamrade av flaskor, vinglas och nyfikna, provsmakande kunder, både kvinnor och män, på plats redan tidigt på förmiddagen och de stora, rymliga glasen sökte sig professionellt till kunniga och torra munnar.
Detta påminner mig om när vi för ett antal år sedan deltog på Torshälla marknad med en officiell delegation från Cittaducale- Rieti, vilka presenterade deras lokala, gastronomiska produkter för den svenska publiken. Bl.a hade de medtagit stora mängder vin för att bjuda allmänheten på, som man alltid gör i Italien. Det var svårt för våra italienska vänner att förstå att så får man inte göra i Sverige!
Köerna till de olika, improviserade ” matstationerna” ringlade sig långa och dofterna av grillade köttkorvar och fårkött spred sig aptitretande och nådde slottets allra djupaste skrymslen.
Solen fyllde höstluften med värme som plötsligt berikades av sprattlande, jazziga toner vilka studsade mellan slottsmurarna och jag noterade tacksamt att arrangörerna hade bjudit in ett gäng vandrande funkymusiker, vilka fick mig att associera till vännen Patrik Kolar och hans funkyfriends från Eskilstuna, vilka gjorde succé i Rieti för några år sedan.
Trots allt som som arrangörerna på slottet Savelli hade att erbjuda föredrog Giuliana och jag att äta lunchen i lugn och ro på en lokal trattorias utomhusterass, visserligen inför nyfikna och troligtvis hungriga passerandes blickar, på väg till de ringlande matköerna på slottet. Vi fick iallafall ett eget bord för två, utan köer och varken mat eller dryck saknades. Buon appetito!
”Not how long, but how well you have lived is the main thing” – Seneca
