”In all things of nature there is something of the marvelous” -Aristotle
Rom – Sicilien med bil.
Vi lämnar så sakteligen kusten vid Capo Vaticano och Tropea bakom oss. Havets livfulla strandvågor vinkar oss adjö vilket vi uppfattar i backspeglarna. Den ålderdomligt erfarna landsvägen för oss genom några mindre byar där jag får känslan av att dess invånare finner Europa och övriga Italien på ett otänkbart avlägset avstånd. Det tillhör inte deras sinnen. Här verkar tiden ha förlorat sin huvuduppgift att tvinga människan framåt i livets grottekvarn. Det tycks istället härska ett tillstånd av traditionellt samförstånd att livets varande är som det är, här och nu, punkt och slut.
Vi försöker intaga samma livsfilosofi medan vi rullar vidare i lugn takt mot den bekväma autostradan A2, i riktning mot Reggio Calabria.
Om ca en timme kommer vi att anlända till Villa S. Giovanni för att sedan ta färjan över till Messina. Tills dess njuter vi av lugnet på den nygjorda autostradan vilket tillåter oss att uppskatta skönheten i Kalabriens välvuxna grönska i ett alltigenom varierande landskap. Kalabrien visar ett överflöd av naturens bedårande rikedom. Människors livsfilosofi tycks vara i samklang med den härskande naturen. För varje kilometer vi rullar utmed denna obeskrivbara fägring framträder redan en obeskrivlig längtan tillbaka.
Vid färjeläget finner vi köer av väntande bilister. Troligtvis till största delen lokalbefolkning, vilka dagligen tvingas till dessa rutiner. Det har länge planerats en bro över till Messina men den politiska oenigheten har konstant skjutit projektet på framtiden, som så mycket annat här i Italien.
Färjan tar oss över på 30 minuter. Giuliana och jag minns när vi passerade samma sund med ett kryssningsfartyg för några år sedan. Det var i januari månad, sen kvällstid när vi genom kabinens fönster kunde beskåda ett av vulkanen Etnas utbrott. Den glödande lavaströmmen lyste då upp det täta mörkret med ett intensivt, gulrött sken.
På färjan samtalar vi med en man från Reggio Calabria som är på väg till Messina. Han föreslår att vi ska välja landsvägen utmed Siciliens vackra kust. Visserligen är autostradan snabbare men visar inget av kustens varierande skönhet. Vi bestämmer oss för att lyda hans råd.
I Messinas kaotiska trafik hamnar vi dock snart nog fel. Vi frågar en ung man om kustvägen ner till Catania och vidare söderut. Han ruskar på huvudet och tillägger att den resan kommer att ta mycket lång tid. Hans medlidsamma blick får oss att inse att vill vi anlända till vårt hotell i Brucoli innan nattmörkret sveper in och helt belägrar kustbandet, måste vi överge denna vidlyftiga tanke. Med Messinas överväldigande trafikanarki i färskt minne övertygas vi snabbt att välja autostradan.
Vi passerar både Taormina och Catania på den 2 timmar långa resan till Brucoli, den lilla fiskebyn som är vårt mål.
Taormina, berömd bl a för den grekisk-romerska teatern som än idag är i bruk, besökte vi för några år sedan. Stadens siluett framträder tydligt på dess branta bergskrön. Tanken går till hur Taormina lockar den kulturella eliten med mångfasetterade kulturarrangemang av internationellt hög klass.
Hamnstaden Catania hoppas vi hinna med under våra tre dagar i Brucoli.
Under resan mellan Taormina och Catania träder plötsligt vulkanen Etna in i landskapsbilden på vår högra sida. Den ståtliga vulkanen, 3.326 m ö h, är fortfarande pudrad av snö och intager en alltigenom dominerande plats i Siciliens naturscenario.
Vårt hotell, Venus seagarden, ligger vid kusten, strax söder om fiskebyn Brucoli. Hotellet består av radhuslängor med rymliga rum, var och ett med en liten uteterass. I centrum av trädgården dominerar två pooler i det nyklippta gräset.
Vi är för sena för lunch och för tidiga för middag så det får bli ”panini e birra” ( smörgås och öl) för att stilla våra envisa hungerkänslor.
Z
Från hotellet kan vi se Etna i diset på andra sidan bukten, så nära men ändå så långt borta.
Receptionisten förklarar att hotellet är nästan fullbelagt, denna gång av fransmän. Därefter väntas en grupp tyskar. Och så vi förstås.
Autostradan förde oss snabbt till vårt slutmål. Nu har vi en del av eftermiddagen på oss innan middagen och vi bestämmer oss för en promenad för att se oss omkring i grannskapet. Skönt efter det myckna bilandet. Dessutom är utsikten verkligen njutbar. Vi är verkligen nöjda med tillvaron.
”Water is the driving force of all nature” -Leonardo da Vinci
Fortsättning följer i nästa inlägg.
