”Sunshine is delicious, rain is refreshing, wind braces us up, snow is exhilarating; there is really no such thing as bad weather, only different kinds of good weather” -John Ruskin
Jag trodde väl aldrig att ett ”grått och trist” regnväder skulle inspirera mig till att skriva ett positivt inlägg om just regn, men då ingenting är omöjligt medan allting är möjligt vill jag iallafall göra ett försök.
Detta inlägg är ägnat åt det regn jag just nu följer utanför mitt fönster. Jag sitter nämligen vid mitt skrivbord med utsikt mot granntomten bredvid. Och ytterligare två efterföljande granntomter ser jag framför mig.
Regnet söker sig just nu i skrivande stund beslutsamt i vertikal riktning mot de törstiga, gröna växterna i den mjuka, rödbruna jorden, vilka inte är bortskämda med denna gudabenådade vätska vilken kan betyda skillnaden mellan liv och död. I år, liksom tidigare år har solen flödat i alltför riklig mängd, vilket visserligen kan uppskattas av ”sol och baddyrkande” själar på de vidsträckta italienska sandstränderna med närheten till ett uppfriskande, svalkande bad, medan det inte riktigt motsvarar växtrikets sunda behov. Liksom människan måste nämligen även salladen, tomaterna, oliv och granatäppelträden ha tillgång till vätska. Den naturligaste vätskekällan är då naturligtvis regnet.
Franco är en jordnära granne med en ålder på uppskattningsvis 80-85 år eller kanske mer. Från soluppgång till dagens slut, under veckans alla dagar, finner jag honom passionerat aktiv i hans älskade ”växtrike” i det bångstyriga trädgårdslandet, under både gassande sol och strilande regn.
Hans gälla, skallande röst ekar över grannskapet när han för dialoger med hustrun på husterassen, 200-300 meter bort. Ibland önskar jag att jag kunde förstå deras livsbejakande samtal men de pratar en lokal dialekt vilken inte har mycket med italienska språket att göra. Det är säkert muntra pratstunder för båda två är ständigt leende och har lätt till skratt.
Men jag har förstått att Franco är bekymrad över årstiderna som inte är som förr, klara och distinkta. Istället flyter de ihop till en enda odefinierad årstid och blir därigenom omöjliga att förutse. Franco har nämligen alltid varit duktig på att förutse väder. Något de professionella väderrapportörerna inte är särskilt duktiga på. De har nämligen tagit för vana att förutsäga ”troligtvis regn” medan det sedan visar sig att solen återigen gått ut som segrare. Detta har lett till att några turistorter ilsket har protesterat mot dessa ”vädergudar” vilka genom negativa väderutsikter försämrar tillströmningen av soldyrkande turister vilka förlitat sig på väderrapporterna.
Giuliana och jag har sedan många år ett sommarhus vid sjön Turano. Med stor inspiration lade vi nya, färdiga gräsmattor för ca 8 år sedan, i ett försök att ge en hjälpande hand åt naturen att försköna vår tomt i den annars ”vilda” omgivningen. Tyvärr visade det sig att solen var mäktigare och långt mer närvarande än regnet. Då de långvariga torkperioderna dessutom medförde bevattningsförbud fick vi medlidsamt begrunda gräsets otillfredsställelse och destruktiva förvandling till ogräs.
Det finns däremot perioder då jag önskar mer sol än någonsin. När våra nordiska resegrupper anländer på jakt efter sol och värme då vaknar Giuliana och jag varje morgon med blicken stint riktad mot himlen för att försöka tyda dagens väder. Det finns ingen egoism i detta. Endast en mycket stark önskan att våra svenska vänner ska få njuta av solens lysande skönhet vilket, i rätt mängd, gör gott åt både kropp och själ. Med solens upplysande närvaro leker skuggorna i det varierande växtriket och de åldrade monumenten får liv. Man kan då njuta lika gott av både sol och skugga. Den italienska glassen kommer till sin fulla rätt för att inte tala om ett glas svalkande, skummande öl på en typisk, italiensk uteservering. Stunder som förnöjer och gör vistelsen till livets höjdpunkter.
I denna stund ser jag hur regnet plötsligt drar sig tillbaka och solen ger sig på nytt till känna efter en kort siesta. Välkommen tillbaka!
2019 Copyright R. Ekström
