”Trees are the earth’s endless effort to speak to the listening heaven” -Rabindranath Tagore
Det är en fröjd att få sätta ner fötterna på Borgheseparkens mark, vandra över det oändligt gröna gräset och på de välkomnande, slingrande promenadstråken, att söka med blicken uppför de osannolikt höga pinjeträdens stammar för att finna trädkronorna högt över marken, vibrerande under solgasset mot den klarblå himlen. Borgheseparken är en av Roms gröna ”lungor” som absorberar huvudstadens ohälsosamma avgaser och förvandlar dem till ”andningsbar luft”. Med en storlek på 800 hektar är Borgheseparken den fjärde största av Roms parker och erbjuder en riklig variation av träd, växter, fontäner och statyer.
Med Roms Nationalmuseum bakom ryggen vandrar vi uppför de breda trapporna som leder oss till en av parkens entréer. Svarta lejonstatyer av järn i naturlig storlek möter oss på trappkrönet. De ser respektingivande ut och tycks vara på väg till muséet. Mycket riktigt, där ser vi flera svarta lejon lojt utsträckta på trappan, vid galleriets magnifika entré.
Vi följer inte deras utvalda spår utan går i motsatt riktning, in i parken. På avstånd hör vi trummors pulserande rytmer och nyfikenheten vaknar till liv.
Något händer och det är mycket folk i rörelse. Men ingen stressar, ingen har bråttom. Folk promenerar som om de inte har något mål, inte någon som väntar. Glada miner, skratt och lättsamma tillrop, speciellt från barnen.
Sjön i miniatyr är välbesökt. Roddbåtar flyter håglöst omkring medan passiva åror lättsamt berör vattenytan. Många gör liksom vi, fotograferar stillheten denna soliga och varma söndag i november.
Parken, i sin gröna prakt, välkomnar även de som vill mer än promenera. En del förflyttar sig på rullskridskor, andra på cyklar, flera löper i behaglig takt. Ljuvliga flöjttoner smeker plötsligt våra öron. En välklädd man med hög hatt och fluga och med bastrumma och blåsinstrument som dekor, är högst ansvarig för den ”väldoftande” bossanova som smeker trädkronorna i hans närhet. Ett ovanligt musikinslag men ack så vackert.
De pulserande trummorna vi fortfarande hör på avstånd stör delvis den lättsamt rytmiska, brasilianska atmosfären men det bekommer inte den medelålders musikanten.
Men de lockar vår nyfikenhet. Vad händer?
Plötsligt befinner vi oss i ett medeltidens folkliga ”spektakel” med unga, färggranna trumslagare och trumpetare. Rytmiska riff och högljudda fanfarer, vilda trumvirvlar och plötsliga break kräver akustiskt utrymme.
De ackompanjerar med stor dramatik flaggjonglörernas hisnande luftakrobatik med dekorativa flaggor som tycks hanteras med fullständig kontroll och med stort allvar. Publiken har bildat en tyst ring kring jonglörerna, följer varje kast med intresse och visar sin uppskattning med applåder som ibland lyckas överrösta trummorna.
Utmed den breda, centrala allén står uppställt en mängd vita marknadsstånd och här finner vi en stor koncentration av besökare. Det visar sig att varje stånd representerar någon av Romregionen Lazios mindre kommuner: Cervara di Roma, Roccasinibalda, Antrodoco, Leonessa mfl. En dam som bjuder på smakprov av olivolja berättar att de är där för att marknadsföra deras små kommuner och lokala färdigheter. Dessa små orter som kämpar en ojämn kamp mot dagens samhällsutveckling.
Det råder även här en obalans i åldrarna där de äldre är i majoritet. Ungdomarna lämnar byarna och söker sig till storstäderna eller emigrerar.
Vi känner oss hemma med dessa sympatiska bybor. Hur många gånger har vi inte besökt dessa platser med våra resegrupper: dansat, sjungit, ätit, druckit och skrattat tillsammans och alltid tagits emot med gästvänliga, öppna armar.
Underbara upplevelser som blivit till minnen vilka nu i denna stund tränger sig på.
De rytmiska trumspelet och de frenetiska trumpetfanfarerna följer oss när vi lämnar parken och tycks fortfarande vara närvarande när vi sitter i bilen och lämnar Rom bakom oss. Då inser jag hur levande minnesbilder från händelser i det förflutna kan vara. Speciellt när det gäller njutbara och intressanta upplevelser som denna.
