“The two most important days in your life are the day you are born and the day you find out why.” – Mark Twain
Bilen rullade förnuftigt in på den av navigatören föreslagna gatan till hotellet vi på förhand hade bokat och det var dagen före julafton. Vi var nu framme i Bologna efter ca 3 timmars resa från Rom, på väg till ett julfirande med vår italienska släkt vilka bor på kort avstånd från Gardasjön. Denna gång hade vi bestämt att först göra en liten avstickare till Bologna med övernattning på ett av stadens många hotell. Hotellet var av god klass, på kort bilavstånd från autostradan och med 30 minuters gångavstånd från stadens centrum. Personalen omfamnade oss med extremt sympatisk serviceanda vilket fick oss att tro att vi var hotellets enda gäster. Men det visade sig att så inte var fallet. Ytterligare några resenärer hade nyligen checkat in.
Giulianas norditalienska dialekt började göra sig påmind nu när vi närmade oss hennes barndomstrakter. Av erfarenhet visste jag att julhelgen skulle fyllas av entusiastiska samtal mellan familjemedlemmarna på ett för mig obegripligt tungomål. Turligt nog pratade de också italienska men behövde ibland bli påminda om min försynta närvaro.
Bologna med över 390.000 invånare är italiens sjunde stad till antalet invånare och huvudstad i regionen Emilia Romagna. Under alla år vi rest utmed Italiens motorvägar genom detta rika, norditalienska landskap har vi alltid passerat nära den berömda staden men utan att göra uppehåll. Denna gång ville vi spendera några timmar i stadens centrum och därefter njuta av en god ”Bolognesisk” nattsömn.
Vi hade beslutat att lämna bilen i garaget för att promenera in till centrum. Ett klokt beslut. Det visade sig nämligen att Bolognas gator var väl upptagna av stressade bilister som sökte obefintliga parkeringsplatser. Stadens gator och trottoarer kokade av okontrollerad rörelse: bilar, bussar, män, kvinnor, ungdomar och barn samt ett flertal hundar av obestämda raser sökte sig i alla otänkbara riktningar och gav oss en uppfattning om hur livet i en myrstack av större format skulle gestaltat sig.
Överfulla affärer och välbesökta marknadsstånd vittnade om julens annalkande och människors desperata försök att i sista stund finna de julklappar som hittills lyst med sin frånvaro. Barer och uteserveringar saknade eftertraktade lediga bord och många av de ungdomliga besökarna valde därför att glatt konsumera de fyllda glasens stimulerande innehåll på stående fot. Eftermiddagsluften var inte särskilt kylig.
Bologna är ofta beskrivet med tre italienska ord: ”la rossa”för den röda tegelfärgen i torn och palats samt den lokala politiska färgen; ”la dotta” för lärdomen genom närvaron av världens äldsta universitetet; ”la grassa” för den ”feta” maten och de kurviga flickorna, vilket vi kunde bekräfta under vår promenad.
Annars tillhör stadens höga torn de populära sevärdheterna. Under XII och XIII seklet var de som mest 100 till antalet medan det idag återstår 22 torn. Mest kända är ”Torre degli Asinelli”, 97,20 m och ”Torre della Garisenda”, 48 m. Alla dessa torn hade militäriska syften.
Även stadens många portiker gav en trivsam och intressant identitet åt stadens folkliv med ett mångfald av små, välbesökta butiker och uppskattade uteserveringar med mestadels ungdomlig kundkrets, karaktäristiskt för en universitetsstad.
Santo Stefano Basilikan visade sig vara en överraskning. Utifrån gav den samma intryck som stadens många kyrkor, men när man klev in genom kyrkporten öppnade sig ett helt ”kvarter fyllda av kyrkor”från V seklet och framåt, vilket därför har givit basilikan namnet ”de sju kyrkorna.”
Efter mycket vandrande lyckades vi efter viss möda finna ett ledigt bord i en till bristningsgränsen fylld uteservering. Vi beställde varsin aperitif, en av barens specialiteter. Medan vi njutningsfullt smuttade på den läskande, gröna drycken med smak av passionsfrukt, smög sig mina tankar tillbaka till åren 1996 – 2000 då Kenneth Andersson från Eskilstuna spelade fotboll i Bologna FC. Giuliana och jag hade börjat arbeta med kulturutbyten och vid ett tillfälle hade vi ett gäng italienska ungdomar med oss till Eskilstuna. Det visade sig att flera av dem var supportrar till Lazio där Kenneth spelade en kort period 1999, då utlånad av Bologna. Jag tog kontakt med Kenneths föräldrar men tyvärr var inte Kenneth i Sverige just då. Däremot var vi välkomna att göra ett ”hemma hos” besök i hans föräldrahem. Våra ungdomar trodde inte sina ögon när Kenneths mamma öppnade dörren till hans ”pojkrum” fylld av pokaler, souvenirer och foton från Kenneths framgångsrika karriär. Lyckan var fullständig när de tågade ut med varsitt signerat foto av idolen.
Med aperitifen urdrucken och efter ett lätt middagsmål tog vi med oss Bolognas intensiva julstämning till hotellet inför en rofylld nattsömn. Julaftons morgon inleddes med en riklig och välsmakande frukost innan vi åter styrde ut på ”solautostradan” för att fortsätta resan mot vårt mål under strålande sol. Arrivederci Bologna!
photo: Giuliana Modonesi
