Lago di Bracciano
“The secret to living well and longer is: eat half, walk double, laugh triple, and love without measure.” ~Tibetan Proverb
Vi vaknar utvilade hemma i Fiano Romano denna söndagsmorgon i mitten av februari. Kanske för att solen redan gör sig utmanande närgången eller kanske helt enkelt för att vi har sovit mer än vad våra kroppar bett om. Det framstår mycket tydligt att den tidiga vårsolen gör allt för att få oss på fötter och locka oss ut i den av solen uppvärmda luften.
London
Helgen innan var vi på hastigt besök i London samtidigt som stormen Ciara gjorde en oönskad påhälsning. Den brittiska temperaturen föll snabbt som en massiv slägga medan stormvindarna gjorde de redan tidigare planerade promenaderna till akrobatiska balansakter.
Londons majestätiska skyskrapor tronade överdrivet ståtliga ovanför de byggnader som en gång i tiden tillhörde en arkitektonisk normalitet men som idag liknar små hundkojor i jämförelse. Någon gång för inte länge sedan släpptes alla konservativa hämningar och allt blev tillåtet i stadsplaneringen.
Men nu var vi där för att hälsa på min dotter Cissi och barnbarnet Lucas. Naturligtvis ville vi också se en del av London och då skulle minsann inte en oplanerad och dessutom osympatisk storm få sätta krokben för våra planer. Sagt och gjort, London centrum gjorde vi, men på rekordtid! Tack Cissi för den suveräna guidningen men nästa gång kommer vi under sommartid.
Nu är vi alltså tillbaka på vår italienska hemmaplan igen, det är söndag och en flödande vårsol påkallar vår uppmärksamhet utanför fönstret. Det betyder att vi liksom Italiens övriga invånare söker olika utflyktsmål att besöka. Italienarna är allt annat än hemmasittare och älskar att röra på sig, även om det så bara är en förflyttning från hemmet till en restaurang någonstans på landet. Detta gäller framförallt soliga söndagar som denna.
Vårt mål väljer vi snabbt: den lilla staden Trevignano Romano vid sjön Bracciano vilket innebär en timmas bilfärd på krokiga landsvägar. Vi beslutar att äta en tidig, lätt lunch hemma innan vår avfärd och när vi anländer till Trevignano upptäcker vi att en stor del av Roms invånare valt precis samma mål som vi. Efter ett stort antal turer med bilen på stadens smala gator lyckas vi till slut hitta en övergiven parkeringsplats i ett ytterområde.
Trevignano, med ca 6.000 invånare, ligger vackert beläget utmed en av Braccianos många stränder och är ett eftertraktat mål framförallt för romarna, då avståndet från huvudstaden är blygsamma 60 km. Ett ”stenkast” för hungriga magar, vilket visar sig stämma genom att stadens alla matställen, stora som små, är fullbokade. Har man inte reserverat bord får man gå med tom mage. Visa av erfarenheterna hade vi därför valt att äta vår lunch före avfärden.
Lago di Bracciano
Trots de överfulla restaurangerna och barerna är strandpassagen välbesökt av promenerande människor i alla åldrar. Var tredje människa leder en eller flera hundar väldisciplinerat i koppel. Små och medelstora barn löper odisciplinerat zick zack mellan de passerande och stranden är befolkat av solande ungdomar utsträckta på den mjuka, uppvärmda sanden för att lapa av vårsolens entusiastiska strålar medan andra leker tafatt vid vattenbrynet. Sjön ligger stilla och vilande, nästan avvaktande, med en vackert djupblå, inbjudande vattenyta.
Vid barernas uteserveringar utmed strandpassagen är samtliga bord belamrade med uppfriskande drycker och snacks medan barnen mumsar på uppskattad italiensk glass. Väntande gäster väntar på att bord ska bli lediga medan kyparna skyndar mellan borden. Söndagar som denna är guld värd för alla krögare, liten som stor.
Och medan de äldre är sysselsatta med att diskutera om allt mellan himmel och jord tar de små tillfället i akt att leka av sig överskottsenergin efter ett långt, påtvingat stillasittandet vid lunchborden. Äntligen får de ge utlopp för sprittande vårkänslor som fyller deras vitala kroppar.
Braccianos rogivande, fortfarande kyliga vatten smeker två barns nakna fötter. Där, vid strandkanten, drömmer de redan om när sommarens första bad ska bli en icke avlägsen verklighet.
Luften är fylld av spirande, nyvaknad livsglädje och det växer en önskan om att få bevara denna stund, detta nu, i en evighetens gömma vilken aldrig får fördunklas.
2020 copyright R.Ekström
