”If you are distress by anything external, the pain is not due to the thing itself but to your own estimate of it; and this you have the power to revoke at any time.” – Marcus Aurelius
Italien har låst-upp karantänen och släppt ut oss medborgare på ett osannolikt grönbete: yrvakna, osäkra, frihetstörstande!
Jag vaknar upp till en nygammal värld. Tystnaden, den silkeslena och rogivande som har härskat under den långa karantänen har upphört. Plötsligt har det odefinierade bruset återvänt: det som alltid funnits där på långt avstånd men ändå så nära, denna syntetiska ljudkuliss vilket man blev så familjär med under normalt tillstånd. Till och med fåglarna har höjt volymen på deras sång, kanske rädda för att inte bli hörda. Atmosfären har lämnat den ljuva tomheten, vilket låg som ett duntäcke över staden, för att fyllas av elektrifierad energi, åstadkommen av dess invånare.
Italien har satt karantänen i karantän och tillåter nu folk att återuppta livet, det som av tvång och rädsla har underkuvats under 70 långa dagar. Men trots förtroendet går många människor ”på tå”, rädda för att väcka den björn som sover. De tycks inte lita på någon och tittar sig oroligt omkring för att inte komma någon för nära.
Men detta gäller inte alla! Alltför många upplever tydligen friheten som en personlig rätt, att användas helt enligt själviska begär.
Men faktum är att vi är utlämnade åt varandra. Kommer alla att kunna ta detta personliga ansvar eller faller många undan när en falsk säkerhet tar kommandot, vilket kan lura oss alla in i en återvändsgränd där landet tvingas stängas ner igen?
Italienarna är av kultur och tradition ett folk som aldrig håller avstånd, Tvärtom. De älskar närhet och sällskap. Pussar och kramar som ömhetsbetygelser är en del av det kroppsliga språket, det som alltid utmärker italienarna. Då är det omänskligt svårt att hålla avstånd.
Och i skarp kontrast till försiktighet och avstånd cirkulerar det redan alarmerande röster från olika städer: Rom, Milano, Palermo och till och med Bergamo, en av de mest utsatta städerna, med ”folkmassor” på torg och trottoarer, några även utan ansiktsmasker vilket har lett till att stadens borgmästare förklarar sin besvikelse över folks nonchalans efter allt stadens invånare tvingats gå igenom.
Trafiken har återvänt i Rom och påminner om före nedstängningen. Det finns folk i rörelse på trottoarerna men turisterna lyser med sin frånvaro. De butiker som har öppnat står i stort sett tomma och många affärer har bestämt sig för att inte öppna innan turismen har återhämtat sig. 60-80% av försäljningen står nämligen turisterna för.
”Visst kan vi öppna affärerna, men för vem?” säger affärsinnehavarna ironiskt. Kostnaden att hålla öppet är större än förlusten av att hålla stängt.
Restauranger och barer tar vad de kan få men entusiasmen är inte som tidigare då turisterna fyllde lokalerna till bristningsgränsen. Nu är det förbud mot att ens fylla restaurangerna och barerna till hälften.Många hotell anser det meningslöst att öppna när turismen ligger nere.
De tusentals magnifika monument som bara Italien kan erbjuda finns fortfarande kvar på sina sevärda platser men behöver beundrande åskådare för att komma till sin rätt.
Öppningen av Italien har visat på ett existerande stort svart hål i vilken ambitioner, drömmar och professionalitet slukats. Detta kulturellt rika och överdådiga land som i årtionden har öppnat famnen för miljontals turister från hela världen finner plötsligt att detta svart hål inte tar hänsyn till historia, monument, skönhet och livsglädje.
Kvinnor och män, unga som gamla, från norr till söder, som har investerat deras liv och besparingar i denna i sig ojämförbara kultur vilken lever i deras ådror och som de älskar mer än sig själva, finner sig plötsligt stå tomhänta och övergivna.
Stora och små hotell, restauranger, barer och professionell personal: kockar, servitörer, receptionister, städpersonal, guider och busschaufförer har förlorat sina klienter och därmed årets inkomster. Påkostade investeringar för att tillgodose en växande turism har visat sig bortkastade. Detta svarta hål berör miljontals människor.
Även vi, Giuliana och jag tillhör faktiskt denna kategori. Månader av arbete och resande har lagts ned för att kunna erbjuda och garantera det bästa möjliga, de mest sevärda, det vackraste, det vi själva verkligen älskar. Nu ville ödet annorlunda.
Men vi är verkligen tacksamma att så många av våra resvänner accepterar en framflyttning av dessa program till 2021, naturligtvis med gemensam förhoppning att tiderna då har förbättrats.
Men framförallt ser vi detta som en solidarisk gest till alla våra italienska kollegor och vänner som arbetar hårt för att göra Italiens skönhet tillgänglig för all världens folk. Att få tillgodogöra sig allt vad detta fantastiska land har att erbjuda är en mänsklig rättighet.
Arrivederci!
