“It is very rare or almost impossible that an event can be negative from all points of view.” – Dalai Lama
I pandemins fotspår följer både förvirring och frustration. Någon kanske frågar sig om hela universum är emot mänskligheten? Eller finns det kanhända en mänsklig orsak till dessa osympatiska känslor?
Denna kinesisk parabel, som jag tagit mig friheten att ”manipulera” på mitt eget (skriv)sätt, tycker jag ger en intressant syn på dessa frågor.
Händelsen utspelades i en tid då industrialiseringen ännu inte var utvecklad, i ett land där visheten fortfarande existerade genom antika, grundläggande anor, kunskaper som var livets grundstenar genom alla samhällsskick och delades av både fattiga och rika.
Men det var också i en tid då många människor, trots denna visdom, var utlämnade till fattigdom och umbäranden vilket härskade i landet sedan begynnelsen.
Den åldrade bonden, huvudpersonen i denna berättelse, levde i sin fattigdom tillsammans med sin ende son, vilken var en stor ynnest för bonden som själv inte hade kvar de krafter vilket krävdes för de dagliga sysslorna på gården. Bonden tillhörde den kategori av äldre människor vilka, i fråga om ålder, inte kunde identifieras med sin kropp, i förtid så utsliten som ett väl använt arbetsredskap kan vara. Hans kropp saknade helt enkelt den fysiska styrka och elasticitet den en gång ägt.
Detalj: Lackfärg på glas, R. Ekström
Sonen däremot, stark och viril och med kärleksfull respekt för sin far, som i så många år ansvarsfullt uppoffrat sig för honom, tillförde den kraft och energi vilket gjorde det möjligt för dem båda att dagligen få mat på bordet och möjligtvis även de övriga få förnödenheter de behövde för ett spartanskt liv i en enkel vardagsmiljö. En av sonens många uppgifter var även att ombesörja att deras hingst, till vilken de var mycket beroende, togs väl omhand.
Hösten hade intagit markerna och sysslorna var många inför den annalkande vintern. Av erfarenhet visste både fadern och sonen att vintrarna alltid var potenta och krävande och därför fodrades det väl organiserade förberedelser inför den kommande årstiden.
En dag råkade sonen, genom oaktsamhet, vara orsak till att den för dem så betydelsefulla hästen lyckades ta sig ut från inhägnaden och försvinna in i den djupa, mäktiga skogen, inte långt från gården. Sonen var djupt bedrövad när han upptäckte missödet.
Ryktet spred sig snabbt i omgivningen och nådde grannarna, boendes utspridda i det karga territoriet. I samlad grupp uppsökte de den gamle bonden för att ge uttryck för deras solidaritet:
”Vilken hemsk olycka! Hur går det nu med gårdens arbete utan hästen? Vilken otur!”
Men bonden verkade inte speciellt upprörd utan svarade lugnt: ”Kanske det. Kanske det.”
Dagen hade nått sitt slut och vid kvällsmåltiden tackade han sonen som vanligt för dagens arbete och för maten som fanns på bordet, för att därefter gå till sängs och sova gott och bekymmerslöst hela natten.
Tidigt morgonen efter väckte sonen fadern med stor entusiasm och bad honom följa med ut på gården. Där, i inhägnaden, kunde de båda konstatera att deras älskade hingst hade återvänt tillsammans med 6 vilda hästar. Tydligt var att de följt hingsten från skogen till gården.
Från att ha varit en av de fattigaste i området blev bonden i ett ögonblick rik. Ytterligare ett skäl för grannarna att återvända, denna gång för att ge deras komplimang:
”Vilken fantastisk tur ni haft. Ett rent Mirakel!”
Bonden, fortfarande lika lugn och oberörd, svarade: ”Kanske det. Kanske det.”
Dagarna gick tills en morgon, då sonen arbetade med att rida in en av de nya hästarna, föll och bröt foten. En tragisk olycka med tanke på allt arbete som väntade på gården.
Grannarna, som snabbt fick höra om eländet, strömmade till för att beklaga oturen:
”Det är verkligen hemskt vad som inträffat! Stackars er!”
Bonden, utan att visa minsta upprördhet, svarade: ”Kanske det. Kanske det.”
Tre dagar senare anlände militärer till byn för att rekrytera friska, unga män till det blodiga krig som sedan länge plågade landet. När militärerna besökte bondens gård fann de hans son till sängs med bruten fot vilket gjorde honom oduglig för militärtjänst.
När grannskapet fick höra detta sökte grannarna sig återigen till bonden och sade: ”Vilken tur du har! Alla våra söner tvingades gå ut i krig medan din son får stanna hemma.”
”Kanske det. Kanske det” var bondens lågmälda svar.
Denna kinesiska parabel visar att den gamle bonden var en mycket vis man. Han hade lärt sig att inte göra förhastade värderingar. Det som i en situation visar sig vara negativt kan strax efter vändas till något positivt eller något positivt kan utmynna i en negativ situation.
Foto: Pixabay
Enligt buddistisk filosofi är livet så som det är. Det är människans intellekt som värderar händelser till en fördel eller nackdel, till något positivt eller negativt.
Dessa värderingar anses därför bara vara illusioner, mentala övertygelser, medan livet runt omkring oss helt enkelt är som det är. Punkt, slut!
