”It is well known that a vital ingredient of success is not knowing that what you’re attempting can’t be done.” -T. Pratchett
På plats i vilstolen på altanen i trädgården under söndagseftermiddagen. Det sprider sig en doft av hastigt växande Rosmarin som fyller luften med en fager, söt dominerande doft, medan kvarterets fyra duvor anstränger sig till det yttersta med att fylla det utrymme av tillfällig tystnad som härskar, med deras pockande och lockande läten.
Även idag blir jag påmind om hur Giuliana och jag avviker i grannskapet. Var jag än fäster blicken utanför vår egendoms staket ser jag välskötta, välväxande trädgårdsodlingar fyllda av gediget prunkande grönsaksland och träd fyllda av frukter. Våra ambitiösa grannar, bönder uti både märg och fingerspetsar, fyller sina dagar med glädjefyllt, ofta ansträngande men inspirerande arbete. Deras kärlek förädlar den jord de växt upp med vilket naturen besvarar med tacksamhet. Alla veckans dagar, så även idag.
Jag försöker avhålla mig från att tänka att det är framförallt nu, när vi sitter och slöar, som de är extremt sysselsatta. Sanningen är snarare att de lever i första hand för att kärleksfullt pyssla om sina älskade växter.
När vi flyttade hit till Fiano lekte jag med den kreativa tanken att låta grönsaker och fruktträd fylla även vår tillhörande trädgård. Kanske även ett par hönor.
Minnen av vårt trädgårdsland från min barndom, med välväxande äppel- och päronträd, vinbärs- och krusbärsbuskar samt jordgubbar, inspirerade. Den första och största jordgubben plockade min far alltid till min mor. Först därefter fick vi barn ta för oss.
Vi hade också ett potatisland att vara stolta över. Det var det första jag tänkte på här i trädgården i Fiano. Färsk potatis till midsommar. Men ganska snart insåg jag, med viss påverkan av mina grannar, att potatis är inte det första att tänka på i detta ”spaghetti land.” Och tyvärr kan man ju inte odla spaghetti. Dessutom firar man inte midsommar.
Däremot kan man gärna odla fikon, vindruvor, granatäpplen, aprikoser, sallader, tomater, zucchini och blomkål.
Med tiden insåg vi allvaret i ett sådana ambitiöst projekt och nöjde oss därför med de tre existerande olivträden och vårt överdimensionerade valnötsträd som vägrar sluta att växa. Det tycks ha fått ny livsinjektion sedan vi planterade om våra olivträd.
Eventuellt planterar vi på sin höjd ett citronträd.
Våra tre dekorativa trädgårdsakvarier låter vattnet porla från en bassäng till en annan medan de imponerande näckrosorna samsas om utrymmet med loja fiskar, som ofrivilligt lockar grannarnas nyfikna katter då och då att hälsa på.
Bönderna runt om i Italien har lidit stora förluster under karantänen. Det saknades tillgänglig arbetskraft för att plocka de färdiga frukterna på de stora gårdarna. Detta sköttes mestadels av utländsk arbetskraft som även de satt i karantän.
Korna fortsatte att mjölka trots att konsumtionen minskade till en katastrofal nivå och den överflödiga, nyttiga mjölken fick helt enkelt slängas.
Blomsterhandlarna erbjöd blommor gratis till sjukhus och äldreboende för att fägringen inte skulle gå osedd förlorad.
Men nu är situationen annorlunda. Samhället har med viss ”växtvärk” öppnats upp igen och vi får resa som vi vill. Giuliana och jag tog oss med stor nyfikenhet till vårt Turano. Hur såg trädgården ut efter 3 månader i ensamhet? Hade våra 6 nyplanterade olivträd överlevt?
Vi kunde bekräfta att ogräset hade tagit makten över gräsmattorna och växt sig frodiga och höga. Olivträden uttryckte ett klart missnöje liksom rosmarinbuskarna. Poolen krävde en omedelbar rengöring. Men utöver detta kände vi oss välkomna.
Efter hårt men inspirerat arbete kan vi nu känna oss i balans med våra ambitiösa grannar i Fiano. Synd, sade vi oss emellan, att de inte kunde se resultatet. Men nu är vi nöjda. Så nöjda att vi bestämmer oss för att fira midsommar i Turano, men utan färskpotatis och sill. Istället blir det nog pasta och rött, italienskt vin.
Glad midsommar!
