”If you don’t turn your life into a story, you just become a part of someone else’s story.” – T. Pratchett
Tusch, detalj: R.Ekström
Hon möter mig med öppna famnen och ett brett, sympatiskt leende medan hon förhärligande uttalar den korta, väl påtänkta meningen:
”Har den äran!”
”Vaddå äran?”
Hennes ansiktsuttryck visar en förståelig förvåning inför ett svar som egentligen borde vara annorlunda.
” Du fyller ju år.”
”Å tusan. Hur många då?”
Nu är hon förberedd, väl påläst och svarar snabbt och bestämt, i bokstavsform för att vara extra tydlig:
”Sjuttiofem!”
Tankarna slirar medvetet runt några varv innan jag tycker mig kunna svara:
” Har jag hunnit så långt!”
Hon ler ironiskt och gläds åt sin kommande replik:
” Du gubben, det är väl ingenting. Många har hunnit mycket längre än så.”
Nu är det min tur att tillåta ett stort, befriande leende inför detta positiva uttalande:
”Det känns tryggt att veta. Då har jag fortfarande lite tid på mig!”
Tusch: R. Ekström
Det har under den senaste tiden lagts stor uppmärksamhet på varierande åldersgrupper och framförallt har tyngdpunkten koncentrerats på åldrarna sjuttio och där över.
Ett virus från andra sidan jordklotet har lyckats statuera det ingen inblandad har velat inse, att ålderdomen tar sin ofrånkomliga början vid 70!
Akryl på duk, detalj: R. Ekström
Tidigare var det på sätt och vis pensionsåldern som avgjorde en viss ”åldringsindikation”. Men då handlade det mer om en salig lycka att få avsluta ett ansvarsfullt arbetsliv och äntligen kunna glädja sig åt sena sovmorgnar och hobbyaktiviteter som det aldrig tidigare funnits tillräckligt med tid till.
Denna gång är frågan förtydligad med stort allvar. Vi 70 + lever farligt!
Personligen tog det ett tag innan jag insåg att detta även gällde mig. Visserligen är jag medveten om att jag har huserat den här kroppen i vad som tycks evigheter, utan större krämpor eller besvär.
Det är så sant, jag höll på att avsluta mitt ”uppdrag” vid 71 år och 58 dagar men efter att med egna händer och på egna, skakiga ben lyckats ta mig levande ut från osympatiskt raserade hustak och väggar strök jag ett sträck över gärningen och livet gick vidare.
Akryl på duk, detalj: R.Ekström
Men denna gång kommer jag inte undan. Åldersklassificeringen gäller även mig. Nu har jag tvingats acceptera att jag tillhör generationen åldringar och kanske helt ovetandes bär på ”underliggande” sjukdomar av olika slag. Vad vet jag, som aldrig besöker min husläkare. Visserligen hostar jag ibland, till exempel när sciroccovindarna sprider den puderliknande vita ökensanden från Sahara över Italienskt territorium. Ryggen är inte lika arbetssugen som jag själv stolt försöker visa mig ibland, något som jag allt som oftast tycker mig behöva urskulda när det kniper. Håret börjar ”sina” på huvudet men det kanske inte räknas som underliggande sjukdom.
Efter att ha kommit över första chocken av att bli avhyst från kategorin unga, friska och starka, började en viss stolthet spira inom mig.
75 år x 365 dagar = 27.375 dagar. Så många morgnar har jag troget vaknat och mött denna fantastiska värld, i vått som torrt. Livets skola har varken erbjudit sommarlov eller jullov och har insisterat skolarbete även under helgerna.
Men vad är inte all den erfarenhet värd som under livets omfattande resa har samlats på hög: dag för dag, timme för timme, sekund för sekund. Minnen har lagrats i sådana mängder att en stor del tycks ha gått förlorad, vilket jag inte tror stämmer. De finns nog där att grävas fram om jag behöver dem.
Akryl på duk: R. Ekström
Vilken ynnest är det inte att få ha upplevt hela utvecklingen från födseln genom barndomen, skoltiden, tonåren, arbetslivet, skapandet av familj, barn och barnbarn och nu…ålderdomen. En rikedom utan like!
Jag vill inte titta tillbaka mer än nödvändigt och jag tvingas inte heller att nödvändigtvis blicka framåt.
Friheten ligger i att se det som finns här och nu!
Så sant, visst har jag den äran…att se mig själv i spegeln och utbringa ett från hjärtat bevingat: GRATTIS!
