“Be realistic: Plan for a miracle” – Osho
Medan majsolen skänker intensitet åt naturens grönska och det kraftfulla ljuset flödar över sjön Turano, som svarar med sina lekfulla spegelbilder, försöker jag koncentrera mig på att skriva dessa enkla rader. Solen speglar sig även i min iPad och gör det nästan omöjligt att se vad jag skriver men jag vill ogärna sätta mig i skuggan. Snart nog måste jag det iallafall när värmen blir för påtaglig.
Ovanför mitt huvud dansar hussvalorna i en akrobatisk balett som inte tycks ha någon regi. De verkar acceptera min stilla närvaro medan de förbereder boet under taknocken. Under deras frånvaro sedan förra sommaren har något skadat det ena svalboet vilket snabbt har satt dem i renoveringsarbete och utan att ha förlorat någon tid är nu boet klart för nyinflyttning, Förutom svalornas ljudlösa och graciösa sällskap har jag lärt mig uppskatta deras glupskhet av insekter. De lär ska äta en oändlig mängd dagligen vilket naturligtvis är uppskattat i omgivningen.
Vädret under maj månad har tills helt nyligen trilskats. Det var varmare och soligare under mars och april men nu har sommarsäsongen, för vår del iallafall, kommit igång. Det betyder att vi har övergett stadens larm och bekvämligheter mot landets rofyllda enkelhet.
Målningar har flyttats från ateljén i Fiano och pryder nu väggarna i Turanostudion. Personligen är det en stor omställning från ena ateljén till den andra och därför vill jag gärna ha en samling ”gamla” målningar på väggarna för att inte missa den ”röda tråd” som är påbörjad.
Ateljén i Turano består inte bara av de kvadratmeter som räknas mellan väggarna utan även naturens oändliga rum som löper kilometervis i alla riktningar.
På avstånd ser jag fyra vita kor som inte gör annat än betar från morgon till kväll. Jag tycker mig känna igen dem från förra året. Under åren som gått har vi haft varierande besök av djur i bostadsområdet: vildsvin, rådjur, rävar, piggsvin, harar och ormar. Det senaste fick vi besök av förra sommaren, en ca 1,5 meter lång orm i full färd med att sätta i sig en stor, vackert grön ödla. Ormen noterade inte min närvaro, upptagen som den var med måltiden. Efter att snabbt ha fotograferat det osympatiska skådespelet greppade jag efter en sopborste och vidrörde ormens stjärt. Den reagerade på en bråkdel av en sekund, spottade ut ödlan och riktade sig mot mig med gapet öppet och huggtänderna hotfullt synliga, beredd till attack. Men lika snabbt ändrade den åsikt och bestämde sig för att fly, förtretad över den avbrutna lunchen. Ödlan var fortfarande vid liv men uppenbarligen chockad och rörde sig inte ur fläcken. Den hade förändrat färg på på den kroppsdel ormen hade haft i gapet. Jag förflyttade ödlan till ett annat område där den förhoppningsvis hämtade sig i lugn och ro. Igår såg jag en liknande grön ödla igen i vår trädgård. Kanske rent av densamma.
Livet här på landet är annars odramatiskt. Vädret, som i alla bergslandskap, varierar från morgon till kväll. Däremot har de senaste somrarna mest bjudit på sol och torka. Under högsommaren i augusti brukar det även råda förbud på att vattna trädgårdarna som hastigt visar sina missnöjen. Vi har givit upp vad gäller gräsmattorna och har i stället planterat 6 olivträd som tycks trivas samt 3 cypresser som däremot kämpar med att finna sig tillrätta.
Förutom att jag med glädje och inspiration lägger ner en stor del av tiden på mitt måleri och tecknande försöker Giuliana och jag att hålla oss igång med promenader. Med tanke på de omkringliggande bergen så blir det därför gående uppför och nedför som gäller, vilket i början naturligtvis känns i våra benmuskler. Men ve den som ger sig.
Nu när vaccinationen har tagit fart siktar italienarna in sig på sommarens semestrar vid havet och i bergen. Dessutom har kulturintresset vaknat och de populära italienska kulturstäderna slår upp sina portar till museer och gallerier. Därigenom sprids det en nationell fläkt av optimism genom landet vilken är extremt efterlängtad.
