”Wisdom comes from experience. Experience is often a result of lack of wisdom” – T. Pratchett
Tusch, R. Ekström
”Att ha uppnått en viss ålder då det inte är direkt fel att uppleva sig som gammal och därmed upphöra med att jämföra sig med medelåldern, eller, varför inte endast, övre medelåldern, börjar kännas naturligt, rent av välkommet och till och med ytterst rofyllt”.
Luigi sträcker på sig i den obekväma stolen och jag kan uttyda ett ironiskt leende i hans åldrade ansikte.
”Undrar hur han ser ut utan den välansade, grådaskiga mustaschen” tänker jag hastigt medan han hämtar andan.
Konstnär liksom jag, lärde vi känna varandra när vi deltog i den internationella konstmässan ArtVerona för några få år sedan. Då upptäckte vi oss vara sommarstugegrannar i Turano. Sedan dess ses vi från och till vid spontana tillfällen.
”Det har varit något av en extremt lång process som har krävt sin tid. Kanske var pandemin den ”sista spiken i kistan”. Myndigheternas konkreta ålderskategorisering var mycket tydlig: min åldersgrupp tillhör utan tvekan ” gli anziani”, de gamla, med allt vad det innebär: de svaga som måste beskyddas, de som behöver minst fyra vaccineringar, tillsvidare”.
Luigi är något äldre än mig men den skillnaden inser jag är marginell.
”Din pricksäkra utvärdering berör nog även mig” tänker jag högt. Han skrattar uppsluppet åt min spontana insikt.
Blyerts, R. Ekström
Vi sitter i skuggan på den lokala barens rymliga terrass, samlingsplatsen för invånarna i ”Valleverde”, som vårt sommarstugeområde heter, vilket gör skäl för sitt namn nu, i den pågående blommande vårgrönskan. Luigi nöjer sig med en koffeinfri espresso medan jag föredrar öl.
Våra samtal, som oftast brukar handlar om konst, tog sig denna gång en annan riktning. Kulturens benägna vidsynthet fick ge vika för ett lättjefullt filosoferande kring ålderns varande.
”Jag brukar skämta, när min ålder kommer på fråga, överskridit 80 som jag har med ett par år, att snart är det dags för mina 90. Det säger jag trots allt med en viss stolthet, måste jag erkänna”.
Jag smuttar, lyssnande, på min öl. Smaklökarna gillar den kalla drycken. Birra Peroni. Italiensk.
” Vi kan vara nöjda med att ha kommit ända hit” fortsätter han pratsjukt, som om han tror sig ha läst mina tankar. ” Och det tycks ju bli allt vanligare med hundraåringar, även om de i det flesta fall är kvinnor”.
”Ingen fara, du kommer säkert att tillhöra de utvalda hundraåringarna” tillägger jag, men som jag omedelbart uppfattar som något meningslöst, att säga menar jag.
Tusch, R. Ekström
” En lärd man lär ska ha sagt att vad som är mest överraskande med ”människan” är att hon offrar hälsan för att tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att återfå hälsan. Sedan är hon så orolig över framtiden att hon inte kan njuta av nutiden. Resultatet är att hon lever varken i nutiden eller framtiden; Hon lever som att hon aldrig kommer att dö, och sen dör hon utan att verkligen ha levt”.
”Dalai Lama” tillägger jag pricksäkert.
Luigi nickar instämmande.
”Vi är allt bra konstiga varelser på den här planeten”.
Blyerts, R. Ekström
Med mina, snart, 77 år bakom mig inser jag, enligt Luigis tankegångar, att det mycket snart är dags för mina 80. Men hur kommer det sig då att jag trots allt, innerst inne, känner mig så ung, ibland rent barnslig? Finns det inom oss ett spektrum av åldrar som vi kan välja att leva igenom, fram och tillbaka under livet, 20 – 50 – 12 – 30 år, medan kroppen rent fysiskt fortsätter sin obevekliga vandring i åldrandets livskarusell?
” Känner du dig gammal”? Min fråga skapar ett fundersamt uttryck i Luigis ansikte. Han avslutar sitt koffeinfria kaffe innan han svarar.
“ Behövde jag inte dras med den här gamla kroppens ständiga problem skulle jag fortfarande känna mig purung. En kreativ människa lär ju aldrig bli gammal i själen, sägs det”.
” Bingo! Tack Luigi och skål för ålderdomen” säger jag och tömmer min Peroni.
Drygt 20 grader i luften och Turanosjöns vattenstånd är fortfarande beklagligt lågt.
