”Human beings make life so interesting. Do you know, that in a universe so full of wonders, they have managed to invent boredom”. – T.Pratchett
” Omgivningen får mig att tänka på hippies” påpekade Giuliana medan vi satte oss på barens uteservering med hopp om att svalka våra strupar, ökentorra, till största delen beroende på värmen, orsakat av en envist gassande vårsol.
Då hade vi ännu inte sett titeln på artikeln vi senare kunde läsa: ”Calcata, den magiska byn där hippies och häxor bor”.
Det var en ovanligt vanlig lördagseftermiddag i slutet av april, inget annat för oss än att göra en oplanerad utflykt i närområdet utan bestämt mål eller syfte. Vi valde Viterbo som väderstreck och efter ca 40 minuters bilresa bestämde vi oss för att vara framme.
Det finns olika sätt för hur man tar till sig nya platser. Några väljer att läsa på i förväg och följer sedan ett bestämt schema, andra vill ha en genuin överraskningsupplevelse för att sedan plåta allt de ser, någon nöjer sig med att sätta sig på närmsta bar och beskåda andra besökare som irrar omkring med otydliga kartor i svettiga händer.
Vi valde istället att på måfå låta våra fötter styra vandringen på egen hand i de trånga gränderna medan vi sökte specifika motiv att fotografera. Ett antal besökare gjorde som vi.
Enligt servitrisen på baren är det tomt på turister under vardagarna. ”Om de kommer, kommer de under helgerna”.
När det gäller italienska byar, som alltid är gamla, är det lätt gjort att låta fantasin skena. Ofta är miljöerna ”teaterdekorliknande”, kanske påminner de om någon klassisk italiensk film man sett för många år sedan, vilket hjälper fantasin på färden.
Det kan hända att just den byn man råkar besöka har mer att berätta än vad som visar sig i det klara dagsljuset. Om man tar sig tid att söka information på internet kan man finna exempel som detta:
” 1881, dömdes Calcatas poliskommendant och två väktare för väpnat rån. De sattes i ortens fängelse för att sedan avrättas genom hängning inför publik på piazza del Popolo i Rom”;
” Enligt en legend från Calcata arresterades en legoknekt 1527 för att ha deltagit i skövlingen av Rom samma år. Han anklagades för stöld i det heliga Sancta sanctorum i basilikan S. Giovanni i Lateranen. 1557 upptäcktes att mannen hade gömt en historisk relik i cellen. Detta ledde till att pilgrimer började vallfärda till byn”.
Calcata , som vilar på en klippa av porös tuff, med en spektakulär utsikt över Teveredalen, är sedan årtionden bo- och arbetsplats för artister av alla slag; konstnärer, hantverkare, musiker och skådespelare liksom spåkvinnor ( ”häxor”) och annat folk som söker en tillvaro i det borgerliga samhällets utkanter. Av ortens 900 invånare, kan räknas 90 utlänningar.
Byggnaderna är naturligtvis gamla, de flesta väl slitna, men som alltid är det detta som skapar den genuina italienska miljön. Inget rivs utan allt bevaras, förhoppningsvis för framtida generationer. Många av dessa byar har övergivits medan Calcata, än så länge, hålls vid liv av artister och levnadskonstnärer. Så länge turisterna söker sig dit finns det hopp om byns överlevnad.
Små butiker och marknadsstånd säljer hantverk av olika slag. I ett fönster exponerades en färgglad cubansk timbal, till salu för 100€. En skylt ber intresserad kund att knacka på port nummer 37 eller 10. Eller annars ringa ett utsatt telefonnummer.
På den dammiga kyrktrappan satt några kvinnor och män med ryggarna mot kyrkans öppna port. En av dem, en medelålders herre med hästsvans under sin bredbrättade hatt och en gitarr i famnen, underhöll med traditionella, italienska sånger. Han tycktes vara välbekant av den lilla publiken som glatt nynnade med i sångerna.
Musiken följde oss finkänsligt medan vi lämnade den lilla piazzan bakom oss, för att ta oss ut genom ortens enda stadsport och söka oss till bilen, parkerad några hundra meter bort, utmed en brant nedförsbacke. En mycket stor del av Italiens boplatser vilar på höga och låga bergstoppar och Calcata är som sagt inget undantag.
