“There are moments when troubles enter our lives and we can do nothing to avoid them. But they are there for a reason. Only when we have overcome them will we understand why they were there.” – Paulo Coelho
”Jag vill tacka livet”, akryl på duk. R.Ekström
Ibland skrivs sånger som aldrig går ur tiden. Visst, de kan glömmas bort, försvinna från de mest eftersökta sångerna i musikskvalet som erbjuds dagligen, men det betyder inte att de har gått förlorade.
När jag målade denna tavla av den gamla kvinnan med det mjuka, kärleksfulla leendet och den trygga, intensiva blicken fanns viljan hos mig att med detta motiv hylla livet, långt och lidelsefullt.
Under arbetets gång började några toner och textrader ta form i mitt sinne:
”Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav min två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor
i mängden mänskor mannen som jag älskar.”
”Gracias à la vida” som sången heter på originalspråk är skriven och komponerad av den Chilenska artisten Violeta Parra. Arja Saijonmaa gjorde en mycket uppskattad version med den svenska titeln ”Jag vill tacka livet.”
Plötsligt stod det klart för mig vad jag vill berätta genom kvinnan på målarduken: Jag vill tacka livet!
Funderingarna växte med penseldragen. Livet är ju faktiskt en obeskrivlig gåva. Kanske det inte verkar så vid de svarta stunder som ibland tycks vilja lägga krokben för vårt varande. Men att överhuvudtaget födas och bli en del av universums oräkneliga skapelser är ett mirakel.
Jag tycker mitt liv kan jämföras med en vattendroppe som plötsligt blivit till i ett fuktigt regnmoln för att sedan falla, tillsammans med andra likasinnade, mot jordens yta och bli en del av den framrusande flodens lekfulla innehåll som strömmar vilt genom ett sagolikt varierande landskap för att till slut avsluta den långa, äventyrliga färden i ett oändligt, stilla hav. Slutet på en lång, lidelsefull resa. Nu har regndroppen nått sitt mål. Nu är den en del av det oändliga havet.
Den långa färden genom livet är naturligtvis full av prövningar. Något jag har insett att vi människor inte kan leva utan. Hur skulle vi kunna utvecklas utan alla våra problem vi dagligen tvingas lösa. Och är de inte tillräckliga tycks vi själva se till att skapa fler. Ett spel som sker inför vidöppna ridåer.
Efter att ha lagt sista penseldraget på tavlan fortsätter sången följa mig i mitt varande. ”Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket”…
Ett underbart sätt att tacka livet. Dagligen.
