Det var lördag och klockan närmade sig 17.00. Solen gassade fortfarande envist och målmedvetet över våra bara huvuden när Giuliana och jag strävade uppför den asfalterade backen som leder genom vårt lilla samhälle upp till kyrkan på det konkreta bergskrönet som var vårt mål.
Medan svetten gjorde sig hemmastadd i våra solbelysta ansikten hörde vi på avstånd glada trumpetstötar, bölande tromboner och smattrande slag på en virveltrumma. Musiker som värmde upp sig. Processionen hade inte startat än.
Italien är ett land rikt på både kultur och åldrade traditioner. Även om den katolska kyrkan saknar det inflytande den en gång hade så hålls de religiösa traditionerna fortfarande vid liv om än med en ständigt förminskad anslutning.
Det är Santa Lucia, församlingens skyddshelgon, som firas årligen i September i två dagar och så även i år.
Nu skulle en staty av helgonet ledas i procession från den stora, moderna kyrkan som tronar väl synligt över ortens bebyggelser, nedför de smala gatorna genom byn förbi boningshus och affärslokaler för att ca 30 minuter senare nå den mindre kyrkan vid piazza S. Lucia där statyn har sin ursprungliga plats. I denna kyrka fick jag i år förtroendet att måla altartavlan efter kyrkans nyrenovering vilken nu finns på plats.
I täten av processionen gick den välljudande musikkåren följt av en vit Nissan (!) med det blomsterdekorerade helgonet på flaket.
Tätt efter följde den mässande prästen tillsammans med borgmästaren, polismästaren och andra officiella representanter för vår kommun. Utrymmet därefter fylldes av församlingsmedlemmar i varierande åldrar. Anslutningen var blygsam vid starten men utökades under vandringens gång.
Vid ankomsten skedde först en kort ceremoni utanför kyrkans öppna port och sedan bars helgonet in i kyrkan av fyra starka män medan musikkåren lät musiken flöda över den samlade folkskaran.
Ceremonin avslutades med en mässa i den välfyllda kyrkan.
Kyrkan är belägen i anslutning till en fotbollsplan med stor gårdsplan och här genomfördes den folkliga festen under lördagskvällen och hela söndagen med lekar för barnen, karuseller och marknadsstånd av olika slag. Och självklart så både åt och drack man i det fria för en mindre penning.
Den festglada publiken bjöds på underhållning båda kvällarna med fenomenala musik och dansgrupper från närliggande huvudstaden Rom och närområdet gungade i takt med den välmixade och uppskruvade musiken.
Det var den lokala kyrkoförsamlingen som arrangerade folkfesten med stöd av Castelnuovo di Porto Kommun och prästen Don Vincenzo, som arbetade i frontlinjen båda dagarna var trött men nöjd och tacksam när festligheterna led mot sitt slut. Stort socialt ansvar för prästen men han gillar praktiskt arbete och direkt kontakt med befolkningen.
Klockan 24.00 på söndagsnatten lade sig åter lugnet över området och äntligen kunde grannarna sluta ögon och öron för en god natts sömn. Till nästa år!
