En dröm

Tänk vilken rikedom att bo granne med den viktiga kulturstaden Rom och få ta del av stadens förnämliga utbud av konstutställningar.
För några månader sedan visades Vincent van Gogh och runt årsskiftet hade Roms museer öppnat dörrarna för Picasso, Monet, Arcimboldo, Hokusai mfl.
Detta gav mig inspiration till att skriva om en dröm med Vincent van Gogh som huvudperson. Jag vet inte om det är min dröm eller ej, men det är oväsentligt. Budskapet framkommer nog ändå.

En morgon vaknade jag upp helt förskräckt, paralyserad. Svetten flödade från min panna och huvudet kändes som besatt av tunga intryck. I sömnens djupaste dunkel hade jag oförklarligt nog drömt att jag var Vincent van Gogh, färgens store mästare. Det var så verkligt. T o m örat saknades.

Plötsligt fick jag dela drömmens oresonliga dramatik, tvingad att leva i svår misär och total avsaknad av framgång. Ingen ville köpa mina tavlor. Inte ens mina bröder. Jag hade 3 bröder mer än Vincent i drömmen och de förebrådde mig alla för min besatthet och mitt plågsamma leverne.
Själv visste jag mig vara en unik målare, personlig, annorlunda. Annorlunda ja! Ingen förstod ju vad jag målade. Ändå tyckte jag det var så enkelt. Jag menar, färgernas rikedom är en realitet och är till för att användas. Varför vara sparsam med denna gåva och döda den andliga substansen i färgen?

Motiven var inte det viktigaste. De var naturens vardagliga närhet och bönderna jag dagligen hade att göra med. Men att färgsätta dem och den miljö de levde i, deras ofattbara fattigdom och deras slitna kroppar, det var den stora utmaningen.

Och när jag försökte försvara mitt måleri blev jag utskrattad. Dessa skratt var som knivseggar som sargade min kropp till blodets röda färg flödade på mina dukar. Det var dessa skratt som kapade mitt ena öra.

Jag åt av den fruktbara jorden och de lysande oljefärgerna för att känna smakerna, substanserna av detta övernaturliga, som skapats i detta fantastiska universum.

”Ni gråbleka dumskallar”, ropade jag då, så högt att min dröm stördes in i djupet, ”som inte ens kan se skillnad på en gulochra och en gul limoncello, ni tror att ni kan sätta er till doms över mig.
Ok, köp inte mina tavlor och fortsätt visa detta obildade intresse, men mina ambitioner är större än ni någonsin kan tänka er. Eftervärlden kommer att förstå och tala om mig. Tyvärr är ni, småsinnade och fantasilösa egoister, idag i majoritet. Men era synpunkter kommer att förändras en dag, allas synpunkter måste förändras någon gång, även era, fårskallar!”
Så fick jag, Vincent, mitt sagt.

Jag vaknade ilsken och hade en enorm stridslust. Att försvara den konstnärliga integriteten är viktigt. Det finns inget viktigare i livet. Om vi tar död på den kraften tar vi död på samhället. Ett samhälle utan konstnärlig integritet är ett dött samhälle utan framtid.

Och tänk vilket öde. Inte en tavla såld medan jag, Vincent, var tvungen att leva på mina ovilliga bröder för att kunna äta och hålla mig vid liv. Ja, det var inte mycket att äta. Att dricka, ja, det var kanske lite mer, men framförallt behövde jag kunna köpa mina färger och dukar för att kunna fortsätta min livsviktiga mission.

Och nu idag, att behöva stå ut med vetskapen om att mina tavlor säljs för miljoner, var och en för sig! Är det inte för nedrigt!

Universum, jag har en stillsam undran, kan vi inte börja om från början? Nu. Idag. Bara en enda gång, en enda ny början?
( Avgrundsdjup tystnad)…
Nehej. Då så. Då var det väl tur att det bara var en dröm.